Vi har årsmöte för länets förening som jobbar med hållbarhetsfrågor. Jag kan inte komma för bilen är ledsen och jag måste köra långt. Måste alltid köra långt. Jag får inte betalt för mitt ideella engagemang i föreningen, som så många andra har säte i Stockholm. De brukar vilja skicka ut någon för årsmötena för att liksom träffa folket, men inte i år igen kunde någon komma pga ”ingen barnvakt”. Alltså jag blir så arg på så många plan. Som feminist blir jag sur på att barn ska användas som ursäkt och hinder av kvinnor i hög position 2016, som landsbygdsbo blir jag sur för att de inte försöker mer för att hitta någon som kan visa att det vi försöker göra faktiskt har nån jävla betydelse för sverige. Hållbarhetsfrågor kan man visst bara sköta från Stockholm. Vi lallar väl bara omkring vi här på landet. Gulligt och så vidare.
I ett försök att bryta mig ur den maktlöshet som faktiskt den urbana normen skapar i den här jäkla föreningen har jag startat sajten Alternativa Höga kusten. Det känns bara mer och mer rätt ju mer jag jobbar med den (vilket är på tok för lite, ska ju köra långt titt som tätt för ovan onämnda förening samt jobba) och ju fler jag träffar som faktiskt försöker göra en insats på landsbygden.
Jag känner allt starkare att vi på landsbygden håller på att bygga om vår matproduktion, på egna premisser utanför städerna, och det görs i stort sett i smyg, eller kanske organiskt.