Kategori: Blogg

Publicerat

Nedskärningar i naturvården utmanar folkhälsan och Skogsstyrelsen saknar resurser för att följa lagen

Landets fria: Vandringsleder, grillplatser och naturvårdsprojekt försvinner i regeringens nedskärningar, varnar Svenska Turistföreningen och Friluftsfrämjandet.
– Jag tror inte att man förstår vad det här innebär, säger Kristina Ljungros vid Friluftsfrämjandet.

Värst blir det kanske för folkhälsan, eftersom naturvistelse gynnar låginkomsttagare mest. När inkomstklyftorna ökar blir också fler beroende av att leder och grillplatser tillgängliggör naturområden.

Landets fria: En skogspromenad någon gång i veckan har större betydelse för hälsan för den som tjänar lite än för höginkomsttagare enligt en ny studie.

”Vinsterna i välmående från att vistas i naturen minst en gång i veckan under året motsvarar en löneökning på 100 euro om året” (omkring 11 000 kronor), säger studiens huvudförfattare Leoni Fian.

Ur ett folkhälsoperspektiv räcker det alltså inte att plantera träd där människor bor, utan naturområden behöver göras mer tillgängliga för socioekonomiskt utsatta grupper, menar forskarna. Studien Nature visits, but not residential greenness, are associated with reduced income-related inequalities in subjective well-being går att läsa bakom länken.

Skogsstyrelsen saknar resurser för att kunna följa lagen

DN: Miljödom: Skogsstyrelsen bryter medvetet mot lagen
— Vi är väl medvetna om att myndigheten inte har de resurser som krävs för att göra tillsyn av avverkningsanmälningar på det sätt som rättsutvecklingen kräver av oss, skriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist i ett pressmeddelande.

Altinget: Vem räddar en krympande skogsnäring?
— Det finns all anledning att vara oroad över skogsnäringens framtid. Det finns ingen politisk vision, ingen berättelse om vart samhället vill med näringen – och vi har en näring som vill ha status quo.
Det skriver professor och skogskonsulent Sten B Nilsson i den ovan länkade debattartikeln i Altinget.

Publicerat

”Våra barn kommer att undra hur vi kunde svika dem så hårt”

Bild lånad av TÅ

Kyrkskogen på Västanbäcksmon i Näsåker är en ljus och fridfull skog som är ett populärt friluftsområde. När skogen hotades av avverkning lyckades lokalbefolkningen och Näsåkers Skogsvärn förmå Härnösands stift att avstå från avverkning på grund av skogens höga naturvärden. Kyrkskogen består av orörd gammelskog, och är hemvist för flera sällsynta arter.

– Vi kallade byn till möte om skogen, och alla var eniga om att det inte skulle avverkas. Så vi begärde samråd med Härnösands stift, berättar Daniel Rutschman i en artikel med Tidningen Ångermanland.

– De lyssnade på oss. Det är fantastiskt, det ska stiftet verkligen ha credd för.

Han berättar vidare att kalhyggesbruk är en stor orsak till nedgången av skogslevande arter, och att bevarandet av gamla skogar är av akut betydelse för biologisk mångfald.

– När 20-30 procent återstår av ett ursprungligt ekosystem, till exempel orörd naturskog, börjar den stora artutrotningen. Väven av ekologiska sammanhang blir så skör att arterna inte längre förmår överleva på lång sikt, säger Daniel Rutschman till tidningen.

Han hoppas att fler engagerar sig för att bevara skogar med höga naturvärden och att skogsbruket kan övergå till hållbart skogsbruk.

https://www.tidningenangermanland.se/2023-09-26/vara-barn-kommer-att-undra-hur-vi-kunde-svika-dem-sa-hart

Publicerat

Här stod en urskog – Vetenskapsradion om vattenkraften 

När ska vi lära av historien egentligen? I vattenkraftens utbyggnad las hela bygder under vatten med det allmännas bästa som argument.

Vattenkraft, så funkar den. Där fiskarna simmar växte förr skogen.

I egenskap av nörd/tönt har jag en tendens att fastna i böcker man inte visste att man behövde. Som en lärobok i samhällskunskap från tiden för utbyggnaden av vattenkraften i Sollefteå, som stog och skräpade i en bokhandel. Kan den ha skrivits kring 60-talet kanske? Då byggdes dammen närmast Sollefteå, men Ångermanälven i stort började regleras samtidigt som de andra älvarna under 40-50-talen. I läroboken tog man upp de miljöproblem som man då kände till med att dämma upp så mycket vatten, och reglera ett vilt flöde. En pojke, eleven, undrade om det verkligen var en god ide? Naturen skulle ju aldrig kunna komma tillbaka. Män med Svar förklarade att detta visserligen skulle kosta naturlandskapet en hel del, men det var viktigt för landets fortsatta utveckling och solidaritet med sina grannar som vill ha elspis och trygghet i form av gatubelysning.

Man skulle känna stolthet över detta att skapa el till andra.

Om man bara visste… men visste gjorde man ju, från de första vattendammarna på 40-talet hade naturen redan signalerat klart och tydligt – dammarna förstör! Förstör de kanske mer än de ger i form av energi? Diskussionen lever.

Räddningen kom sedan i form av kärnkraften, som lägligt dök upp som alternativ samtidigt som folk (och Evert Taube!) började protestera på allvar mot vad som nu började visa sig vara en väldigt stor uppoffring för att föda en mindre del av Sverige.

Det man inte visste då var hur Sverige skulle svika landsbygden och de som en gång gett bort sitt land. I Vetenskapsradions program Här stog en urskog om vattenkraftens utbyggnad i Ume- och Lule älvar, beskrivs det aningslösa i att en grupp jurister skulle bestämma över natur och kultur. Hur hela bygder blev tvångsinlösta helt utan lokalt inflytande. Man beskriver också hur man trots noll dialog kunde komma fram till åtgärder för att ersätta lokalbygderna som fanns kvar, och att problemet snarare har varit att åtgärderna inte var beslutade officiellt och därför kunde makthavare med tiden skala bort handslags-avtal så bygderna plötsligt stog utan kompensation. Och utan lax, som man förr åt så mycket att det sprutade ut genom öronen på folk. Det är också en hel del av vårt gemensamma kulturarv som ligger där på botten av dammarna.

Vilka kulturarv offrar vi idag? Kärnkraften har vi lärt oss genom åren också har en kostnad vi inte kunde förutspå sådär i början av lyckoruset. Energi! För mig finns bara en väg kvar att gå, och det är att minska konsumtionen och effektivisera mera. Offra stora ytor av natur i jakt på tillfälliga jobb, allra mest för tillresta även när vi talar om de nya industrierna, borde vi ha lärt oss läxan av redan.

Läs mer:
Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, projekt för kartläggning av vattenkraftens miljöer där bland andra Länsstyrelsen Västernorrland medverkar. Man får hoppas att även de förlorade naturvärdena får plats i detta projekt, många många arter som är beroende av miljön som forsar med vårflod ger har förlorat sin hemvist.

Publicerat

Vår dröm om lustgården – 20 steg i Börje Remstams fotspår

Börje Remstam i sin trädgård
Börje Remstam är en pionjär inom täckodling, no-dig på modernt språk. Genom att odla utan animalisk eller konstgödsel de senaste 40 åren har han inspirerat bland andra trädgårdsinfluencern Sara Bäckmo. I hans bok Min dröm om lustgården beskriver han sitt tänk och metoder. I våras var jag på studiebesök i hans frodiga trädgård, där snön ligger kvar allra längst tid men skörden ändå är större än första bästa sydslänt. Här följer lite av vad jag fick med mig från mitt besök och av att läsa hans bok om drömmen om lustgården.

1. Daggmasken, den lille plöjaren.

I en promenad i Börjes trädgård, och mellan texter och bilder i hans böcker, möts du av peppiga skyltar om daggmaskarnas väl och ve. Bakterieliv i all ära, men utan daggmask skulle inte växterna kunna tillgodogöra sig näringen från täckmaterialet i den takt som krävs för att få någon gödslingseffekt.
”Var rädd om mig! Använd grävgrep. /Daggmasken”

2. ”Många verkar tycka det är roligt att vattna”

Det är i alla fall Börjes teori till att så många går en kvällsrunda och vattnar sina odlingar och rabatter med en lättsam stril. Med täckodling skyddas vattnet att dunsta bort från jorden, och mellan vattningarna får rötterna chans att söka sig utåt och nedåt i myllan för att själv nå sin försörjning av både vatten och näringsämnen. Särskilt meningslöst är det att strila vatten över bladmassan, då når minimalt med vatten ner till rötterna. Börje är snål med vattning för att bespara sig arbete, och täckodlingen är en viktig del i den metoden. Men även Börje har en del droppbevattning i sin trädgård, där den behövs.

3. ”En jordfräs kallar jag för mördarmaskin”

Börje har inte grävt ett spadtag på 40 år. Luckring av jorden sköter ju daggmasken. Vid grävning eller plöjning bjuder du upp väl begravda ogräsfrön att komma upp till ytan och gro, och den luckra jorden blir ändå snart hård och ihopsjunken igen. Inte ens gödsel skulle han gräva ner, det sköter också daggmasken (och andra organismer i jorden). Allra viktigast är nog detta de första åren som en odlar på en ny plats.

4. Flerårigt ogräs kräver tätare täckning.

Vanligt idag inom no-dig-odling är att alltid lägga papp närmast backen och sedan lägga på material. Men har man inte de värsta fleråriga ogräsen är det inte nödvändigt, så länge täcker ovanpå är tillräckligt tjockt. Var beredd att plocka bort ogräsen om de kommer upp. Men håller man bara ut så tröttnar de fleråriga ogräsrötterna på att gro och din täckodling blir lika lättskött som Börjes, långt innan 40 år har gått. Enligt uppgift lägger han två timmar på att rensa ogräs, på en hel sommar!

5. Komplettera täckmaterial med direktkompostering.

Den enda fristående kompost som Börje har är en maskkompost (såklart), i ett liggande gammalt frysskåp (tömd på freon). Kompostering ger faktiskt ett visst utsläpp av koldioxid när inte materialet är täckt, och medan växten komposteras frisätts ämnen som kan göra större nytta direkt i odlingen. Därför har Börje byggt långsmala kompostlådor i samma storlek som sina bäddar, för maximal direktkompostering! Kompostlådorna kan han flytta omkring allt eftersom mellan bäddarna, och det organiska material som blir över från matlagning och odling hamnar antingen hos maskarna i ”frysen” eller i odlingsjorden.

6. Grus och sten tillhandahåller viktiga mineraler.

Näringsfattiga jordar pimpar Börje upp med stenmjöl, och han är också ett fan av Nils Åkerstedts sand och gräs-odlingar. I gruset trivs kvävefixerande bakterier, och genom att lägga till stora mängder gräsklipp får man faktiskt till en lämplig miljö för bland annat tomater. I en del bäddar grundar Börje täcket med ett lager grus; 0-8 grus, fyllnads- eller dräneringssand.
Det är viktigt att fylla på med mineraler i form av sand och grus, och det i en form och storlek som inte blir till cement vid ett regnfall.

7. Träiga grönsaker har näringsbrist.

Ju större grönsaken blir desto mer näring kräver växten, och utan tillräckligt med näring kan även den bästa grödan smaka trä. Men i Börjes täcken som hela tiden fylls på, och maskar som hela tiden arbetar med att tillgängliggöra näringen i rotnivå, växer bara stora och smaskiga grönsaker.
Börjes favoritsort av kålrabbi heter superschmeltz. Han har fått några så stora som fotbollar, och de smakar aldrig trä. Han äter dem gärna som råkost, och i rotmos.

8. Börjes ultimata recept på planteringsjord.

Måttet är antal ”skyfflar”.
2 lövmull
2 barkmull
2 jord från backen
2 grus
2 biokol
1 kökskompost
1 stenmjöl.
Blanda i skottkärra och spara till vårens såddprojekt.

9. Täckodling ger längre säsong.

Börjes täckningsschema börjar redan på senhösten då han täcker alla bäddar med rester av växter, tjocka lager av löv från kyrkogården och flis från röjda grenar och dylikt. Täckodlingens maskbonanza gör höstgrävning onödigt, och ger längre skördesäsong. Toppen!!! //Hälsningar, inlandet. Täcket har också en temperaturbalanserande effekt hela tiden, både i stark sol och kallt väder.

10. Potatisar gillar också täcke.

Täckodling gör det möjligt att plantera potatisar tidigare, vilket är ett gott skydd mot bladmögel. Täckmaterialet isolerar jorden och värmer upp den tidigare på våren. När potatisarna väl är i jord så skyddas de mot eventuell frost av samma tjocka täcke.

11. Varje vår nya presenter som öppnar sig.

”En fördel med att det är svårt att se och komma ihåg vad som har planterats var, är att det är enormt spännande och inspirerande att se när det sticker upp något och sakta inse vad det är som är på gång just där.”

12. Gräsklipp är en färskvara. Gör egen ensilage!

Om man råkar på särskilt stora mängder färskt gräsklipp som man inte hinner få ut i bäddar, så kan man göra egen ensilagebal, i svart sopsäck. Fyll en säck till hälften, pressa ut så mycket luft som möjligt (absolut inga hål i säcken, syre gör att gräset möglar) och stäng till. Det kan lukta starkt när man öppnar men bara det inte finns mögel så duger det gott som gödsling utöver täckningseffekten. Har det möglat så duger det bara till att täcka inte göda.

13. Börje loves löv.

Gräsklipp kan lätt bilda matta när det har legat ett tag på jorden vid täckning, vilket kan störa ens estetiska sinne. Börje brukar spara en del av sina höstlöv till att torka ut helt under våren, och sedan smulas ut som täckning i sommarbäddar eller i sina egna jordblandningar.

14. Täcket kan aldrig bli för tjockt.

Börje har skapat en design av gångar, vallar och diken för att både bygga ny jord och kunna gå runt mellan grödorna. I profil kan det se ut så här: två höga vallar som byggs upp redan under hösten, med ett brett dike mellan. Även diket fylls med täckmaterial men påfyllning sker i första hand på vallarna. I mitten av diket kan man gå, gärna på utlagda brädor som jämnar ut tyngden på jorden. På var sida av gången drar man upp en odlingsrad jämte vallen, som också skyddar nya groddar från vind. På hösten är vallarna 20-30 cm höga, och dikena täckta med 5-10 cm löv.
Perennplanteringar täcker Börje med 5-10 cm täcke på hösten, men bärbuskar kan få upp till 20 cm tjockt täcke. Det kan aldrig bli för tjockt enligt Börje, det handlar mer om vilken tillgång man har till material och en hushållning med detta. Vallar behöver vara högre än diken, bärbuskar som ska producera godsaker behöver mer än snittblommor.

15. Gamla eller färska löv? Värna kvävet!

Färska löv (och färskt gräs) läggs ovanpå jorden, blandar man ner under jordytan drar nedbrytningen av löven med sig kvävet som växterna behöver. Gamla löv, förmultnad eller torkad lövmull, har redan påbörjat nedbrytningen och stör inte kvävehalten i jorden ens om man myllar ner dom. Samma regel gäller barkmull och täckbark. Mullen går att mylla ner, men färskt material läggs bäst ovanpå för vidare nedbrytning. Men man har inte alltid tur när man tänker, så både Börje och jag har lik förbannat myllat ner färska löv och färskt spån i mitt fall… Nån stor skörd blev det inte nä.

16. Gräsmattor och andra inkräktare.

En nackdel med täckodling är att gräsmattan gärna tar sig in i täckodlingen eftersom man inte kontinuerligt gräver i kanten. Därför behövs en spärr. Gärna en fysisk spärr både för att hindra rötter, och för att kunna köra gräsklipparen kant i kant som håller gräset någorlunda i schack. I Börjes trädgård är det framförallt humle och hallon som tar sig friheter med rotskott kors och tvärs, därför gräver han ner gamla gummimattor runt rymlingsbenägna grödor.

17. Maskinfritt och lättjobbat.

Börjes verktyg

  • 4 skottkärror
  • Gräsklippare med uppsamlare
  • Två liar; en för gräs och en för buskar
  • Grävgrep, Börjes viktigaste verktyg. Den gräver upp saker istället för en grävspade, skördar potatis och luftar jorden inför morot- och palsternackasådd som ju ska längre ner i jorden än vad en kultivator når.
  • Kultivator med långt skaft. För att aktivera en sårad föser han undan täckmaterialet mot vallen med baksidan av kultivatorn. Sedan vrider han den rätt och luckrar raden innan han sår.
Alla verktyg målas i klara färger så att de kan hittas i ett hav av grönt.

18. Biokol.

Du behöver ett kilo laddat biokol/kvadratmeter. Gör du egen biokol vill du kunna bränna upp gaserna för att inte göda växthuseffekten, det är alltså inte läge att dra igång den gamla kolmilan i skogen. Börjes biokol gör han i en plåtburk i pelletspannan. Där bränner han helst träflis, men även tallkottar eftersom de är lätta att krossa efteråt. Eftersom biokol ingår i hans såjord så behöver bitarna gå igenom ett jordsåll. Laddar kolet gör han i tunna med kran (och sil för att inte täppa igen kranen) nära botten. Tunnan fyller han upp med kol och fyller sedan på med outspätt guld-, nässel- eller vallörtsvatten. Kolet myllar han ut i såraderna med kultivatorn på våren inför sådd och utplantering.

19. Pinnars kretslopp.

Bolltistel och Gullris ger bra pinnar till både växtstöd och skyltpinnar. ”En pinne söder om plantan så vet jag var jag har planterat.” När plantan har kommit upp och man kan se med blotta ögat vad det är, kan man bryta sönder pinnen och lägga den som del av täckmaterialet. Använd alltid snöre som kan förmultna till växtstöd, när växterna väl är uppe kan det bli ett stort snärj att få ut ett plastsnöre till hösten. Mycket lättare att bara fälla ner alltihop i bädden och låta det förmultna i täcket!

20. Jordgubbar.

De växer hos Börje på en upphöjd vall, ca 20 cm hög och max 150 cm bred så man når alla plantor från två håll. Plantorna får växa hur de vill på vallen. De täcks på hösten med löv och växer upp ur detta täcke på våren. Innan plantorna har växt sig stora sprider Börje ut tallbarr som jordgubbarna sedan vilar på medan de mognar. Tallbarren håller dem rena och fina, redo att plocka och äta som de är eller enligt Börjes modell: jordgubbar, glass, grädde och nyslungad honung.
Publicerat

Inte lönsamt för privata skogsägare med trakthyggesbruk, heja hyggesfritt!

 

”Skogsägare utan ekonomiska intressen i skogsindustrin (exv. privata skogsägare, på engelska kallade NIPF/non-industrial private forest owners) kan troligen inte få någon avkastning på sina investerade pengar om de använder traditionellt/standardmässigt trakthyggesbruk på svaga marker (≤G22 och ca ≤T20; Figur 5), vilket omfattar majoriteten av skogsmarken i inlandet norr om Dalälven (Skogsdata 2019). Detta trots att studien antog exv. att markberedning bara kostar 1000 kr/ha (normalt kostar markberedning åtminstone det dubbla), röjning bara 2000 kr/ha oavsett bonitet, och att alla planterade plantor är förädlade och växer med en 24% tillväxtökning (dvs inputparametrarna för trakthyggesbruket var generösa).”

Ögnar igenom rapporten för hyggesfritt skogsbruk, här finns så mycket spännande insikter!

För vilka tjänar då på trakthyggesbruket? Delägare i industrin.

De utökar ju intäkterna med sina inkomster från träförädlingen som ju drivs av respektive skogsbolag. Detta är ju ingen revolutionerande nyhet, långsiktiga privata skogsägare mumlar ofta om det här förhållandet mellan tänderna. Spännande väntan att se om virkespriserna i handeln någonsin kommer landa i ökad ersättning hos skogsägarna. Jag förstår inte varför man inte då vill stick it to the man (industrin) genom att införa hyggesfritt skogsbruk på sina marker, söka sig till fristående mindre förädlare framför allt av virke..?

”Och har man då skogsmark med svaga boniteter, då bör man inte bedriva standardmässigt trakthyggesbruk på dessa arealer. Hellre bör man bedriva hyggesfritt skogsbruk där, för att åtminstone få någon avkastning på sitt kapital!” skriver Ersson i rapporten.

De förhållanden där Erssons sammanställning har visat att hyggesfritt skogsbruk kan vara mer lönsamt än trakthyggesbruk i den boreala skogen inkluderar följande:

  • på svaga marker/låga ståndortsindex (Krekula et al. 2018);
  • vid höga skogsvårdskostnader (Tahvonen & Rämö 2016);
  • när räntan är hög (Tahvonen et al . 2010; Tahvonen & Rämö 2016);
  • när rotnettot urholkas, dvs när höga drivningskostnader och låga virkespriser driver mot ett extensivt/lågkostnads-skogsbruk (Scott 1982; Benson 1988);
  • när riskerna för skogsskador är höga (Pukkala 2018), exv. stormskador (Pukkala m.fl. 2016).

 

Publicerat

Skogen skogen, se skogen!

Hyggesfritt skogsbruk kan, enligt Back Tomas Ersson i en rapport i ämnet från SLU, ibland vara ett bättre alternativ för att nå en högre optimeringsgrad av skogens alla värden än trakthyggesbruket. I rapporten från 2020 tar Ersson avstamp i modern skogsforskning från både Europa och Sverige, och kartlägger ett nuläge för svenskt hållbart skogsbruk.

 

page4image997039584
Mitten av bullen är ju alltid godast, visstå?

Självaste Skogsstyrelsen har sedan några år tillbaka blivit enklare att jobba hyggesfritt med.

I dagsläget anser Skogsstyrelsen (SKS 2017) att:

  • hyggesfritt skogsbruk kan ses som ett komplement till trakthyggesbruk på en begränsad del av skogsmarken;
  • hyggesfritt skogsbruk bör öka i omfattning där detta är motiverat ur miljö-, kulturmiljö-, eller skötselsynpunkt eller med hänsyn till rekreationsvärden och rennäringen.
Jag har själv under sommaren blivit med gammelskog, en slags ”låna den här och gör nåt bra”-lösning som jag välkomnar med öppna armar! Nu återstår bara att få markägaren att bedriva hyggesfritt på resten av sitt fantastiska skogsbestånd. Vi har jättemycket skog i Höga Kusten och Ådalen som inte bara behöver skyddas, en hel del av skogarna kan också restaureras för att gynna fler aspekter av skogen som kulturmiljön och rekreationsvärden. Det är inte bara lokala bärplockare som behöver skogar med bär i, det är också viktigt för att regionen ska kunna vidareutveckla naturturismen som bara ligger i sin linda än så länge.
Ett ytterligare lästips är Mikael Karlssons bok Konsten att hugga träd och ha skogen kvar, eller lyssna på någon av hans föreläsningar! Det är en slags populärvetenskaplig bok om hur man kan bruka skogen nu för tiden, utan att för den skull fördumma ämnet eller läsaren och passar därför som introduktion för både skogsägare och allmänna skogsnjutare.
Nästa steg!
Om du äger skog så kolla vilka alternativ som finns inom skogsägarförening och skogsstyrelsens rådgivning (som är gratis), gå med i FB-gruppen hyggesfritt skogsbruk och njut av andras exempel på framgångsrik hållbar skog.  För att ÖKA mångfalden i våra artfattiga skogar behöver vi dock påverka fler än oss själva, och för det finns flera olika initiativ just nu!
Föreningen Skydda Skogen och Naturskyddsföreningen pushar för mer hållbara skogar, med den första som något mera arg och radikal men alltid med brett faktastöd! Även Extinction rebellion har hoppat på skogståget bland annat med IG-kontot Skogsupproret. De kopplar ofta sitt engagemang för skogar med vår urpsrungsbefolknings rätt till renbetsskogar, och de driver en del fysiska demonstrationer i Sapmi ofta ihop med Fältbiologerna och/eller Skydda skogen. Genom Naturskyddsföreningen arrangeras ofta inventeringsträffar och -kurser för att själv kunna rapportera in artfynd till artportalen och hitta nyckelbiotoper. Tyvärr ligger föreningarna lågt med aktiviteter just nu pga jävla covid, ni vet.
Apropå Instagram, så finns där också en i Sverige strandad världsfotograf som under covid-tiden fått upp ögonen för det svenska Skogsmissbruket. Vackra bilder på en ekologisk katastrof.
Det största skogliga hotet idag står den sköra fjällskogen inför, den som ligger vid faktiska fjällen alltså, men det innebär inte att vi kan slappna av i vårt egna skogslän. Vi måste ställa om hela skogsbruket, tall för gran för sälg och björk och några till.
Publicerat

Köksträdgårdsväxter som odlats sedan gammalt i Norrland

Bearbetat från boken Bevara och sköta en gammal trädgård, av Christina Ilminge, Prisma 2002

Vitkål
Växer särskilt bra i Norrland. Sommarkål, höstkål (vinterkål bara i södra Sverige). Så i kallbänk i april. Tre välutvecklade bladpar och frostfritt, ut i landet med jord upp till första bladparet. Kupa första gången i juli. Eventuellt en senare kupning också, för att ge stadga. Plantera rädisa emellan för att locka insekter (kålfjärilen i synnerhet) från kålhuvudena. Skadeinsekterna är dock färre i Norrland… Träaska mellan raderna skrämmer också. Plantera 50cm avstånd i förband.

Grönkål eller kruskål
Som dekor eller mat. Grönkålen sås på friland i juni. 50 cm avstånd, behöver inte kupas. Skörda helst efter första frost, låt stå kvar också över vintern.

Rädisa
Bra som mellanväxt/mellankultur.

Majrova
En slags trädgårdsrova, som var vanlig under 1800-talet. Växer snabbt och kan sås i omgångar, skörda när de är ca 5 cm i diameter och kan tas fram till senhösten.

Morot och palsternacka
Morötter har odlats sedan medeltiden. Tidiga sk ”karotter” som skördas i juni. I april såddes medeltidiga och sena, skördades i augusti. De kan sås i samma bädd, men de tidiga kan också sättas mellan lökrader. I Norrland kan man höstså morötter för att hinna utvecklas nästa år. Om blasten hinner upp täcker man med granris. För att inte höstmorötter ska bli gröna i toppen (solanin?) kan man kupa dessa lätt.
Palsternackans frön är svårgrodda, så tätt och gallra sedan till 10 cm avstånd. De behöver mycket utrymme, som man kan lägga mellan raderna. Färdiga palsternackor kan stå kvar i landet under vintern och får då sötare smak.

Rödbeta
En av de vanligaste köksväxterna som aldrig har tappat sin plats. Förr många olika former. Sås i april-maj, gallra till ca 10 cm avstånd. Passar bra med mellansådd till exempel sallad, rädisor, lök eller kål. Skörda med rot och bit av blasten – förr användes även stjälkarna till stuvning. Vinterförvara i lätt fuktig sand i stuka eller källare.

Kålrot
Kålroten har idag ersatts mycket av potatis men har odlats sedan medeltiden. Kan sås direkt i juni upp till mellersta Sverige, men i Norrland måste den generellt förodlas i kallbänk eller växthus. Plantorna ska kupas och kan skördas efterhand till senhösten.

Blad- och rotpersilja
Persilja är en gammal växt från medeltiden, då var det förmodligen bara rotpersilja som användes – både rot och blad. Den kan odlas som palsternacka men i lättare jord. Bladpersilja trivs i alla jordar och passar mycket bra som mellankultur, mellan andra grödors rader. I juli ska bladpersiljan stå med 15cm avstånd, rotpersiljan 30 cm avstånd. Bladpersilja som gått i frö används inte. Rotpersiljan kan förvaras ute i landet över vintern om man tar av blasten och täcker plantorna med tex granris.

Spenat och sallat
Kan sås tidigt på våren eller i milt höstklimat för att få tidig skörd. Spenat växer fort och var en vanlig mellankultur, tex mellan lök och rotsaker. Skörda genom att klippa hela stjälken, eller plocka enstaka blad. Knipsa bort översta bladrosetten för att hindra spenaten att gå i blom, då lägger den energi på att bygga upp blad och förgreningar istället.
Både sallat och spenat har odlats sedan medeltiden. På 1800talet fanns det flera olika sorter, bland andra huvudsallat, bindsallat och plocksallat. Passar liksom spenaten som mellankultur, som morötter, lök eller på gurklisten.

Lök och purjolök
Lök var en viktig gröda under medeltiden, också. Särskilt rödlök, eller kepalök, har lång historia och lär ha odlats redan under vikingatiden. Den gula löken dök inte upp förrän på 1800-talet. Kan frösås eller så får man använda sättlök, det senare det enklaste sättet i Norrland. Frösådden måste ske tidigt i drivbänkar eftersom fröna tar lång tid att gro… Bredså grunt, gallra till 5cm avstånd, plantera ut ”i maj” (=när frostfritt). Sättlök planteras i maj, men får sämre hållbarhet än frösådd lök. Frösådda lökar kan torkas och eftermogna efter skörd, ute i landet eller inne på torkställ. Ju bättre de torkas desto längre hållbarhet får de! Det är viktigt att riva av stjälkar och rötter för hand. Förvara i nätsäck eller spånkorg. Sortera ut ”sticklök”, 1,5cm-2cm som kan sås tidigt för att kunna växa på sig vidare och bli en tidig sommarlök att skörda. Kan ej lagras.
Purjolöken var vanligare i herrgårdsmiljö än vid torpen. Kupa för att få den bleka stjälken. Skördas i oktober eller kan stå kvar under vintern, bara den skördas innan den börjar växa igen på våren (och bli äcklig?).

Gräslök och piplök (vinterlök, salladslök)
Odlades ofta som kantväxt runt odlingsbäddarna. Flerårig men behöver förnyas vart tredje år och förökas lätt genom delning. Klipp av blommorna för att de tar energi från plantan, och sprider sig också mycket med fröer från blommorna.
Piplök är en gammal bortglömd lök från 1800-talet, som har fått en nytändning genom intresset för perenna grönsaker i permakultur och skogsträdgårdar. Den tål frost bra och kommer upp tidigt på våren, passar bra som tidig gräslök. Den är flerårig, perenn, och blommorna ska även för piplöken knipsas bort. Eller så behåller man några blommor för utseendets skull… Går att föröka med delning av lökar, men kan också vara bra att förnya ett bestånd med frösådd ibland, bra läge att låta nån planta gå i blom. Lättgrodd!

Vitlök
Har odlats som folkmedicin sedan vikingatiden, man tuggade den rå och den gav ett magiskt skydd. Att hänga upp några vitlökar vid dörren skyddade huset och gården mot häxor. Men i Norrland var den nog inte så vanlig, trots att den växer bra här med.

Dill, krondill
Får man bara in en planta kan man låta den självså, med viss uppsikt då den lätt sprider sig. Dill har lång historia för kryddning och medicin, och det är i stort sett samma växt vi odlar idag som man odlade förr. Fulländad? Krondill kallas den dill som har fått blomma och gått i frö som dessutom har mognat, så kan man använda kronan i inläggningar.

Ärtor
De ärtor som var vanligast förr är de så kallade ”åkerärtor”, de har odlats sedan forntid för djurfoder och människoföda. Den idag alltmer omtalade gråärtan odlades fram till andra världskriget men ansågs vara fattigmansmat vilket kan förklara varför den försvann när samhället blev mer jämställt.
Under 1600-talet kom trädgårdsärtorna – spritärtor, spritmärgärtor och sockerärtor. Spritärtor heter så för att man ”spritar ärtor”, alltså sprätter ut ärtorna ur sina baljor för att torkas eller ätas färska. Bara sockerärtor äter man hela baljan. Spritärtor skördas allteftersom baljorna torkar på plantan. Man kan  plocka in hela plantan och tröska loss ärtorna. Sockerärtor plockas hela och innan fröna börjar bli runda och tjocka. Ärtplantor behöver stöd för att klättra, och förr använde man gärna avlövat ris från lövträd som stöd. Ett spänt hönsnät mellan två störar gör det lätt att kunna använda raderna mellan ärterna för tidiga mellangrödor, som spenat och rädisor.

Bönor – spritbönor, skärbönor, brytbönor och vaxbönor. Och bondbönor (välska bönor)!
Spritbönorna (turkiska bönor) användes mest till ”bruna bönor”, men odlades inte i Norrland då de behöver en längre säsong för att mogna. Skönt, för det verkar drygt att sprita bönor. Bondbönor användes också bara själva bönorna, medan man använde hela baljan av de övriga sorterna. Skärbönor har trådiga baljor och skärs därför till mindre bitar innan tillagning, var ganska vanlig i Mellansverige men brytbönan tog över. I Norrland kan generellt bara låga sorter som sås tidigt i drivbänk, för att hinna sättas ut senast före midsommar. Låga bönor, och krypbönor, kunde planteras runt odlingsbäddar och gurklist, eller mellan potatis för att motverka bladlöss.
Bondbönor har så kraftiga stjälkar att de inte behöver växtstöd gynnas av att kupas. De kan samodlas med ärter och bli ärtplantornas växtstöd. När plantorna har blommat färdigt kan de toppas för att gynna tillväxten av baljorna och motverka bladlusangrepp. Bondbönor och potatis passar väldigt bra då båda kan kupas samtidigt.

Jordärtskocka
Har inte odlats i Norrland men kommer starkt med hjälp av permakultur och skogsträdgårdsodlarnas förmåga att skapa gynnsamma mikroklimat. Den har annars odlats lite som potatis, upp till mellansverige, och växer sig väldigt hög. Påminner om solros, som är en släkting. Är flerårig i den mening att den kan förökas genom att man helt enkelt lämnar kvar några knölar mer eller mindre medvetet eftersom den lätt sprider sig på detta vis. Det är lätt att missa de små knölarna vid sidan av, och det kan vara en god ide att odla skockor i en avgränsad bädd så att den inte sprider sig ohämmat.

Potatis
Vinterpotatisen odlade man storskaligt på åkrar, medan man i trädgården kunde ha tidigare sorter som måste ätas direkt. Under kristider odlade man dock vinterpotatisen hemmavid också. Potatis är vanskligt på det vis att den är mottaglig för flera sjukdomar, och en del lokala sorter i synnerhet då föryngringen inte var tillräcklig förr. Därför är det också bra att byta ställe där man odlar potatisen varje år, och gärna också skifta sorter. De skyddar varandra mot sjukdomar. Förgro någon månad före utsättning. Plantera ut gärna före midsommar (”maj”) med ordentliga radavstånd som gör kupning möjlig. Skörda 2-3 veckor efter blomning, plocka upp potatisen när det är torrt ute.

Gurka
Denna exot har faktiskt odlats i Norden sedan 1400-talet, men då främst i kloster- och slottsträdgårdar. Sedan mitten av 1800-talet blev gurka vanligare i köksträdgårdar, då handelsträdgårdar etablerades och började odla upp plantor för försäljning. I mellansverige kunde man odla gurka i vad man har kallat för lister, idag skulle det kunna vara en hugelbädd eller upphöjd bädd. Genom att tillföra halvbrunnen gödsel fick man upp temperaturen i bädden, likdom dagens varmbänkar, som placerades någonstans vindstilla. Upphöjda bäddar, lister, torkar dock lätt under varma sommardagar, något att tänka på för de törstiga gurkorna. Gurkplantorna mår bra av att kupas, och vid risk för nattfrost måste plantorna täckas. Man brukade använda speciella vass- eller halmmattor för detta, men idag kan man ju använda fiberduk eller lättare skyddsväv. Gurkor mår bäst av att vattnas på kvällen enligt Ilminge. I Höga kusten och Ådalens gynnsamma klimat kan man experimentera med sina frilandsgurkor, mot sydväggar eller slänter.

Trädgårdssyra (ängssyra, spansk syra)
En perenn som står inför en spännande comeback, då intresset för fleråriga grönsaker ökar. Trädgårdssyra är en släkting till ängssyra, en vild växt med mindre blad men den går också att äta. Den användes som tidig spenat eller som sallad, och kan förökas genom delning eller frösättning. Efter 3-4 år börjar syran ha bildat så många stänglar att det drar näring från bladen, då behöver plantan förnyas. Lättskött!

Rabarber
Odlades som medicinalväxt så tidigt som 1300-tal av munkar. Det krävdes socker för att rabarber skulle bli populär i köksträdgårdarna, kring 1800-talet alltså. Det här är en riktig superperenn som kan stå och frodas i tjugo år på samma ställe. Den brukade planteras i kanten av trädgårdslanden. Under 1900-talets början odlade en del större mängder för att kunna sälja i torghandeln.

Pepparrot
En mycket gammal flerårig kryddväxt, som klarar övervintring även i Norrland. I trädgårdarna hade man några enstaka plantor vars rötter man grävde upp vid behov. Den sprider sig väldigt lätt och gynnas även i övrigt av att odlas i ett särskilt land eller upphöjd bädd (list). Man sätter under våren raka sidorötter som grävs upp eller har sparats från fjolårets plantor. Den tunnaste delen ska vara längst ner och bilda rötter, och man gjorde ett särskilt snitt på toppen av roten, eller ”strängen” som de kallas, för att vid plantering hålla reda på vad som var upp och ner. Man putsar rötterna rena med en mjuk ylletrasa, för att också rensa bort skott och smårötter (men inte alla rötter). Den här raka roten ska bli huvudrot till en ny planta, och man vill ha en så rak och fin rot som möjligt för att underlätta vid matlagning (jmf ingefära, jordärtskocka….). Det är ganska pyssligt att vårda sin rot, som ska friläggas i juni och augusti för att putsas mera. Utan att skada rötterna… Skörd i oktober, förvaring i sand i källare eller stuka. Gräv igenom landet ordentligt så ingen rotbit blir kvar, det blir lätt ett ogräs. Glöm inte att spara de nya sidorötterna till nästa års plantering, de kan ju lämnas kvar i backen inför våren.

Jordgubbar
Fram till 1900-talets början var detta rikemansbär. Genom handelsträdgårdarna kunde plantorna dock spridas vidare till vanligt folks trädgårdar. I Norrland upptäckte man snart att bären gav bättre skördar här än söderut. Förr satte man ofta jordgubbar mellan unga fruktträd, för att hålla jorden runtom ogräsfri. Det har kommit tillbaka i moderna skogsträdgårdar, jordgubbar är en välkommen marktäckare även idag. Första sommaren behöver plantan rota sig och det kan vara bra att knipsa bort blommor för att hindra jordgubbar att bildas – det tar energi från plantan. Gödsla sen höst. Luckra jorden under sommaren. Vattna helst inte under tiden bären mognar, hellre rejält före och efter.

 

Publicerat

När vetenskapsmän läser skönlitteratur

Bland de talrika referaten av olika vetenskapliga avhand­lingar förekommer även ett omnämnande av August Strindbergs uppsats »Stenarnas suckan.» Denna säges riktigt nog innehålla »ett mycket anspråksfullt svammel af fraser, som vittna om fullkomlig brist på begrepp om vetenskaplig forskning.»

Hampus Wilhelm Arnell

Hampus Wilhelm Arnell, internationell mossexpert tillika bördig från och delvis aktiv i Härnösand, recenserar skönlitteratur i föreningen Dvalins medlemstidning. Urklipp från Folke Linder i Gävledraget (”Naturintresserade föregångare”).