Ekologisk sorg, är en sorg ”i relation till upplevd eller förväntad ekologisk förlust, inklusive förlust av arter, ekosystem och meningsfulla landskap till följd av akut eller kronisk miljöförändring” enligt forskarna Neville Ellis och Ashlee Cunsolo (källa).
Hur mår du?
En kronisk miljöförändring är givetvis vad vi står inför, och mitt upp i – Klimatförändringarna. Värst drabbade är man längst i norr, längst i söder, och vid ekvatorn. Vi lär oss om öar som snart inte kommer finnas mer när havsytan höjs, och grönländska isar som kalvar järnet. Men The Guardian har under en månads tid frågat grönlänningarna hur de mår, och svaret är nedslående. Kan man bli annat än sorgsen, när man måste avliva slädhundar och vara räddare än någonsin när isarna plötsligt inte håller för ens uppehälle som fiskare?
Ska vi prata om det?
Sverige ligger till störst del i den subarktiska regionen, vår typ av skog kallas taiga och våra jordar är sura. Vi är berikade av myrar, och tro det eller ej – vi får inte så mycket nederbörd. Jajjemen, om man jämför globalt så! Att vi har mycket vatten att tillgå hör ihop med andra saker, som att vi fortfarande har mycket sjöar på vår förhållandevis nya kontinentplätt, att vi har en berggrund som rymmer flera grundvattenmagasin som till och med ibland spottar ut färdigrenat vatten i så kallade kallkällor (artesiskt grundvatten). Vi har haft det GÖTT!
Jag skulle vilja koppla den ekologiska sorgen till den bitterhet man ofta stöter på bland de norrländska landskapens folk. Med början hos samerna och andra urfolk, kom nytt folk och förändrade miljön. Ni måste flytta på er. Vi har tillfört gruvor, dammar för vattenkraft och numera vindkraftparker med. Vi har följt timrets väg längs vägar, älvar och räls. Bort från mig. Ibland försvinner fisken för alltid, ibland en gammal stig som nådde en älskad plats från förr. Vi kör allt fortare, fort förbi grannbyar och nån enstaka åker, samlas i allt tätare centrum på bekostnad av ett flertal mindre. De flesta gamla stigar saknar ingen längre, de försvann först från behovet och sist från jorden.
Vi har som folk ofta stött på akut ekologisk sorg, och vi har klarat det bra.
Men det har börjat växa en medvetenhet ute i stugorna. Jämte rena rama klimatskepsismen har man lärt sig av andras misstag, som att aldrig ta ut sparspisen från köket om den nån gång har ställts där. Det märkte man ju vilken rikedom den kan innebära, när enorma skogsfällen drar fram över ett landskap som aldrig tidigare har upplevt sådana vindtag. Vinden drar ner stockarna innan de hinner kvistas av en sanslöst snabb skördare, och grenarna drar med sig elkablar, lägger sig som plockepinn över vägar och tvingar ut väldigt många människor som måste ut och jobba för hand under ständigt hot om att ett tungt träd kommer falla över en vilket stund som helst. Så hade farfars far aldrig det i skogen, tufft och tungt ja, livsfarligt med, men aldrig den farliga oreda som blir efter en häftig storm i skogar med i värsta fall dåligt förankrade träd som ligger huller om buller. Det har blivit farligt att bo på landet igen.
Det kallas prepping i sociala medier, men det handlar ju om en pånyttfödd driftighet och framförhållning. Vi kan behöva veden, klyv den även om vi har bergvärme. Jag fyller några dunkar med vatten och ställer ner i frysboxen. De kan komma väl tillhands när de plötsligt torra somrarna ibland gör det vanskligt att få tag på nåt vatten ur brunnen, men också som extra frysklabbar för att skydda innehållet i boxen om eller när elen går under en längre period av olika skäl. Det behöver inte ens handla om katastrof, vi är bara inte dummare än att vi fattar att resurserna i första hand kommer gå till de som inte har haft möjlighet att förbereda sig. I centrumen, gamla och sjuka och små små barn.
Det kan kallas prepping, eller framförhållning, eller sorgearbete. Det går ingen vinterväg till Ulvön längre. Kyrkstigar försvinner vid avverkningar, vår matproduktion sker till störst del utomlands och i förra årets torka fick många sorgsna jordbrukare nödslakta sina mjölkkor. Forskarna Ellis och Cunsol från första stycket anser att slakta en slädhund lägger grunden för en ekologisk sorg hos grönländaren – låt oss då sörja våra svenska nödslaktade kor och kalla detta tillstånd för vad det är. Det är ökande klimatkris, men också en växande ekologisk sorg. The flying doctors i Australien har istället blivit ambulerande anti-självmords-team som stöttar fårfarmare i kris. När alla försöker sälja sina ursvultna får som en inte lyckas ge tillräckligt med vatten, då får du inte mycket för ditt och kanske dina föräldrars livsverk. Inför noll och intet kommer desperationen, det syns i statistiken både från Australien och Grönland. Folk tar livet av sig.
Det finns inget att orda om mer, den ekologiska sorgen har gått och blivit kronisk. Under vår livstid kommer Ulvön inte få nån vinterväg igen, och vi kommer inte kunna räkna med sjöar och älvar på samma sätt som vi har gjort. Vi måste anpassa oss för fler skyfall och färre svenska sommarregn. Mindre snö när och där det brukar vara snö ger inte samma påfyllning av grundvatten så magasinen tar sig inte som de har brukat. Sjöarna kan bli för varma under värmeperioder och nya bakterier behöver behandlas innan sjövattnet går att duscha i.
Skogar måste få gräva ner ordentliga rötter som passar växtplatsen, de måste få skapa sina egna ekosystem och allteftersom myrarna torkar ut måste vi restaurera. Restaurera våtmarker, hagmarker och ängsmarker. Vi behöver mångfald mer än någonsin, samtidigt som vi förlorar den i en historiskt överlägsen takt.
Det är klart vi måste sörja! Genom att sörja, kan vi hämta kraft för att omfamna det nya. Det är mänskligheten som är klimatförändringarnas största offer, trögheten i våra centraliserade kulturer och gränsdragningar kan komma att bli vår död. Naturen och miljön gör något nytt bara, men vi då! Det finns inget annat val än att anpassa sig, allteftersom. Inte bara naturen behöver resiliens, en seghet som övertrumfar hindren, utan också vår mänskliga kultur.
Som ett resilient sinne, för att bota vår ekologiska sorg.