När ska vi lära av historien egentligen? I vattenkraftens utbyggnad las hela bygder under vatten med det allmännas bästa som argument.
I egenskap av nörd/tönt har jag en tendens att fastna i böcker man inte visste att man behövde. Som en lärobok i samhällskunskap från tiden för utbyggnaden av vattenkraften i Sollefteå, som stog och skräpade i en bokhandel. Kan den ha skrivits kring 60-talet kanske? Då byggdes dammen närmast Sollefteå, men Ångermanälven i stort började regleras samtidigt som de andra älvarna under 40-50-talen. I läroboken tog man upp de miljöproblem som man då kände till med att dämma upp så mycket vatten, och reglera ett vilt flöde. En pojke, eleven, undrade om det verkligen var en god ide? Naturen skulle ju aldrig kunna komma tillbaka. Män med Svar förklarade att detta visserligen skulle kosta naturlandskapet en hel del, men det var viktigt för landets fortsatta utveckling och solidaritet med sina grannar som vill ha elspis och trygghet i form av gatubelysning.
Man skulle känna stolthet över detta att skapa el till andra.
Om man bara visste… men visste gjorde man ju, från de första vattendammarna på 40-talet hade naturen redan signalerat klart och tydligt – dammarna förstör! Förstör de kanske mer än de ger i form av energi? Diskussionen lever.
Räddningen kom sedan i form av kärnkraften, som lägligt dök upp som alternativ samtidigt som folk (och Evert Taube!) började protestera på allvar mot vad som nu började visa sig vara en väldigt stor uppoffring för att föda en mindre del av Sverige.
Det man inte visste då var hur Sverige skulle svika landsbygden och de som en gång gett bort sitt land. I Vetenskapsradions program Här stog en urskog om vattenkraftens utbyggnad i Ume- och Lule älvar, beskrivs det aningslösa i att en grupp jurister skulle bestämma över natur och kultur. Hur hela bygder blev tvångsinlösta helt utan lokalt inflytande. Man beskriver också hur man trots noll dialog kunde komma fram till åtgärder för att ersätta lokalbygderna som fanns kvar, och att problemet snarare har varit att åtgärderna inte var beslutade officiellt och därför kunde makthavare med tiden skala bort handslags-avtal så bygderna plötsligt stog utan kompensation. Och utan lax, som man förr åt så mycket att det sprutade ut genom öronen på folk. Det är också en hel del av vårt gemensamma kulturarv som ligger där på botten av dammarna.
Vilka kulturarv offrar vi idag? Kärnkraften har vi lärt oss genom åren också har en kostnad vi inte kunde förutspå sådär i början av lyckoruset. Energi! För mig finns bara en väg kvar att gå, och det är att minska konsumtionen och effektivisera mera. Offra stora ytor av natur i jakt på tillfälliga jobb, allra mest för tillresta även när vi talar om de nya industrierna, borde vi ha lärt oss läxan av redan.
Läs mer:
Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, projekt för kartläggning av vattenkraftens miljöer där bland andra Länsstyrelsen Västernorrland medverkar. Man får hoppas att även de förlorade naturvärdena får plats i detta projekt, många många arter som är beroende av miljön som forsar med vårflod ger har förlorat sin hemvist.