På kvinnodagen den åttonde mars skrev Pella Thiel i Landets Fria Syre att vi inte blir fria genom att frikoppla oss från naturen. Hon går tillbaka till klassikerna – Wollstonecraft, Descartes och de Beauvoir – för att beskriva hur männen definierar rationalism, och kvinnor används för att beskriva den mystiska naturen. I en syn på naturen som något mannen måste tämja, blir då kvinnan också något att tämja. Om kvinnan bara anammar den manliga rationalismen så skulle hon ju vara jämställd.
Nu vet vi ju att det inte riktigt är så enkelt, och jag älskar hur Pella Thiel lyckas koppla detta misslyckande till hur vi även har misshandlat vårt jordklot nåt så in i bängen.
Vi är en del av naturen, inte separata från den. Den norm för män och människor som kvinnor har strävat efter att dela innebär ett systematiskt våld mot naturen. Kanske är det snarare egenskaper som uppfattats som kvinnliga, inte bara syförmåga utan även sådant som omsorg, lyssnande och ödmjukhet inför sammanhang, som behövs i omställningen? Det är inte i första hand kvinnan som ska anpassa sig för att bli fullt mänsklig. Det är vad vi menar med mänsklig som behöver revideras.